Dessa människor skall jämnt och ständigt analysera henne...och det finns inget mer hon hatar än det!!
För guds skull, hur klarar ni detta?Allt kärleksalstrandet, trofflande, förlåtande..
I själva verket kan det nog vara något fint, men om man verkligen plågas av det, varför då insisterar folk på att vara och befinna sig i förhållanden?
Take a cut, make the cut...allt grinnande, gråtande och snyft från den sårade parten är oftas ett tecken på att packa väska och kuta...kuta så långt ifrån och så länge man orkar. Never look back..just continue och i slutändan kommer man fram till ett ställe där man kommer på sigsjälv att man år bra, man ler, man är sigsjälv...man är glad!
Hon vet inte riktigt vad det är som är problemet...självklart kan allt detta innebära något riktigt intimt, kul och välsignad då det definieras som kärlek...men vad hon inte kan sluta tänka på är vad gör man när allt det bra tar sin slut?Hur fortsätter man befinna sig i något så avtändande, irriterande och slutligen...hur kan dessa människor öppet erkänna att dem känslor som finns eller fanns från början fortfarande finns??
Singel i ett halvår och hon tror att hon kan allt om kärlek, allt det handlar om...mys pys till o börja med, man kan inte vara utan varandra..men sedan slutar upp med att man verkligen mår illa av att bara se människan??Varför skulle man vilja ha det? Vad är det som drar folk till detta eländet?
//trots detta vet hon att hon mår nog bättre av att vara själv än att plågas av något som annars kunde varit så bra, fint..något som hon bestämt tänker låta vara för evigt, när hon väl tar sig den chansen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar