BattleField...

Why does love feel like a battlefield???

Varför skulle man vilja utsätta sig för något så fruktansvärt som i början alltid verkar vara av blommor o bin, man svävar i moln....vad händer med hatet efter, var kommer ilskan ifrån, varifrån kommer dem oändliga tårarna??

Hur löser man sig ifrån något man snört in sig så fruktansvärt mycket i?Hur skapas hat från någon man älskat en gång och kunnat dö för?Hur kan det smärta så mycket???

Man vet, han vet, hon vet...alla vet! Hur snälla ord kan transformeras till ord av hat starkt inom så kort tid....ändå vill MAN ÄLSKA NÅGON,HA NÅGON ATT ÄLSKA!!!!

Hon vet att det är det största hotet för henne, hennes största rädsla. Rädslan av hur snabbt hon kan återfå den smärtan, Rädslan av hur bra och skönt allting känns i dem bra tiderna....dem dåliga tiderna då?

Det är dem dåliga tiderna hon vill kunna leva i så hon vet vad som finns bakom väggen, vad som återstår av denne, vad dem dåliga tiderna kan resultera i.
Hon vill inte starta en krig...aldrig! Hon vill aldrig befinna sig i den krigsozonet...Hon vill klä av det dåliga och veta vad hon har att göra med för att sedan kunna ta sig till det bra.

Hon saknar honom men erkänner det inte ens för sig själv. Han är snart hemma. Då ska de vara tillsammans. Då ska de klura ut hur de ska ta sig ur det som alla troligen tycker kan vara så svårt. Hon vill testa. Han vill komma i mål.

Tankarna styr henne, tankarna vinner inte alltid hos henne, tankarna vet vad dem gör med henne. Dessa tankar vandrar nu till dem gifta paren...är de alltid i en krigsozon? Hur då klarar dem det, hur mycket av det goda livet av kärlek lever de i egentligen? Eller handlar kärlek mer om uppskattning?? Att om man uppskattar det man har, barn, kvinna, man hus...då älskar man på riktigt??

Vad händer med resten? Hon vill ha allting. Allting i ett paket. Allting av det dåliga först för att kunna leva med bara det bra sedan. Hon vill kunna plocka bort det dåliga. Hon vill ha det bra. Hon vill.

//Hon vill älska för alltid,
Inte ett år,
Eller två...
...FÖR ALLTID!

All Patience Brings Along Could Be Hurt...

Att se en annan plågas av det hon gärna och frivilligt håller sig borta ifrån är någon som plågar henne mycket.

Hur tänker folk ibland...du får tre år om inte mer av kärlek, tre år av ömhet, tre år av allt som innehåller hemligheter ingen annan vet, men du. Av tre år dröjer det inte mer än ett par timmar för dig att ge dig av och medge att du inte ville befinna dig i det hela från första början...hur kan du, hur lever du med dig själv, hur vaknar du upp på morgonen, tittar på digsjälv och tror att du är någon värd???

Hennes tänkande landar på en nära vän, en vän som betyder världen för henne. Sorgen i hennes ögon, smärtan i hennes röst ger henne rysning som skrämmer henne något otroligt.
Det sägs att kärleken kan vara blind, ibland är blind....vad säga det om obesvarad kärlek då?vad får man för svar kring känslorna, sveket...framförallt tårarna.

Vem ger dig svar om vem det är som torkar tårarna på natten, vem är det som är där dygnet runt när man är som mest skör??Är det killen som sprungit iväg, är det??

Again...varför skulle en människa vilja befinna sig något som skadar och sårar en så mycket, varför skulle man vilja sluta andas för att man tycker om en person så mycket, varför rinner tårarna utan anledning och varför....varför kan man inget annat än känna och belägga skulden på ingen annan än sig själv??

//Love takes time to heal,
Don´t forget...
That in the mean time you will be hurting inside...

She Tripped...There Was Love!

Ju mer hon försöker hålla sig borta från det vanliga,alldagliga,stressiga vardagen av kärlek känns det mer som att hon suger åt sig den mer och mer, suger in sig i det och dessvärre verkar det inte riktigt finnas annat än att befinna sig i denna galna värld.

Tankar som vandrar tillbaka till hatet denna ord, denna sak, eller denna världen har orsakat henne har i dagens lägen inget annat än blivit ett litet drama läger hon gärna befinner sig i då och då för att sedan återvända till sitt vanliga liv.

Dessa tankar, dessa känslor är nog och kommer att vara en stor anledning till att människan trots hat ofta återvänder. Det är nog självaste känslan, the feeling as they say...the love.

Tanken av att le inombords fram tills leendet spricker sig fram till dem synliga läpparna, bara på grund av att man tänker på någon. Tanken av att titta till, titta mot en person...tänka till och känna en värmekänsla av bekvämlighet, tröst.

Galet nog vet hon hur detta lät ofta leder till den sorgliga värld som hon en gång befunnit sig i, den värld som en gång fråntagit henne allt,klätt henne naken, den värld som en gång inte hade stopp för rinnande tårar,sömnlösa nätter,mardröm,och tankar av hat, hämnd och ilska....igen känsla av hat.

Det är den värld hon idag lovat sig själv att aldrig återvända till. Därför kan det vara en anledning till att hon gärna håller sitt avstånd från detta ord kärlek. Hur mycket hon än tycker om dessa smygande leenden, hur mycket hon än känner kroppens värmas till en temperatur som inte ens är lagligt, hur mycket hon än vill dra av sig allt, springa iväg, springa och omfamnas av denne, ligga bredvid denna, krama och hålla om denna...halsen. Damn, dem hals pussarna är den värsta boven i dramat. Det är dem som får henne glömma, glömma den olagliga, obehagliga världen hon egentligen inte vill återvända till men dras till med all kraft.

Hon känner hjärtslagen, hur hårt den arbetar pumpar och gör sitt allt för att pumpa liv i henne. Hur mycket den värmer hela hennes kropp. Luften som strömmar genom hennes näsa och ner till lungorna, hon känner hur lungorna fylls och hur hon snart tömmer dem på den indragna luften för att åter igen dra in nytt....den halsen ja, den luktar så fruktansvärd gott!

Närheten...något alla tycker om, något alla vill åt. Hon hatar det så mycket men kan ändå inte dra sig ifrån. Hon hatar sig själv för att hon kunnat hålla sig borta så länge från denna världen. Hon hatar känslan av svaghet denna värld skapar inom henne. Hon hatar sig själv för att hon blir så svag...

//Hon hatar sig själv för att för hon kan inget annat än le,
Låta den dumma leendet spricka fram,
Bara för att hon tänker på honom....

...

How Does One Get The Luck Of Tripping Apon Love...
How Does That Kinda Love Evolve...
How Do You Say You Care Enough...
How Do I say It All Takes Time???

So i Say...

My heart, it don't beat, It don't beat the way it used to.
And my eyes they dont see you no more.
And my lips they dont kiss, they dont kiss the way they used to
And my eyes dont recognize you no more

T´day...

"Am Losing Myself In Me And I Cant Don Anything About It"