You Make My World Go Round...
My Existance For Real...
My fight For Sure...
My Reality Intact...
fredag 28 januari 2011
It Is Just You...
You Make My World Go Round...
My Existance For Real...
My fight For Sure...
My Reality Intact...
fredag 21 januari 2011
Because I Need To...
Året 2011, och hon har insett betydelse av att kunna säga nej, betydelsen av att kunna undgå...
När blir det oki att slänga ur sig "its just a little too late" som "JOJO" så väl uttrycker i sin låt...när är det oki? Är det när man har fått nog, när man är på god väg att få nog...eller när den bägaren runnit över totalt trots att man fortfarande står där och försöker samla in allt....då man fortfarande håller och säger att "det kommer att gå, inte nu...det är nu jag inte ska ge upp"....Av alla dessa tillfällen,vilken av dem hade du tagit, i vilken kategori hade du fallit i?
Hur övertygar man sig själv att det är dags att ge upp?När övertygar man sig själv om ett?När kan man säga att det e oki att dra, det är oki att vända ryggen...och när inträffar den magiska kvinnliga stunden som ofta består av "jag klarar mig själ, han e inte värd min tid, ussschh"???Tala om detta för henne...för än är hon riktigt vilsen!
Det talas konstant om kärleken, hur mycket man älskar, hur mycket respekt man har inom kärlek....men ingen talar om hur det hela skall hanteras när det inte går som man vill! Ingen talar m, eller varnar att man bör hålla sig undan just för denna gången?
"Kärleken är blind..." Det är ju ofta förklaring man får höra från dem som står ut med de mesta...why???Varför inte vara brutal nog och säga som det är, hur du känner, vad det är du känner??
Hur mycket går egentligen förlorat eller är det ett trix den kvinnliga version som som en gåva från herren där uppe(folk kallar honom för Gud, hon....inte riktigt)Hon förstår inte det hela!
I sorg kan hon aldrig att undvika känna det den personen känner, dem tårarna, när hjärtat faller i bitar, och allt bara inte har någon mening....Hon har varit där, tagit sig igenom det, men olikt andra har hon lovat att aldrig ta den vägen igen, för mycket krav, för mycket spillda tårarna(som egentligen är för ingenting förutom känslan av tomhet)Why???
Älskar eller älskar inte...du vet när hon var ung fanns det en blomma hon brukar dra av bladen utifrån, repetera älskar och älskar inte fram tills bladen tog slut. När hon hamnade på älskar inte tog hon automatiskt upp en annan blomma och hoppades på att svaret skulle bli...älskar.
Why?Varför utsätta sig för det? Om det nu, idag skulle hamna på älskar inte hade hon nog tagit det kortaste vägen till närmaste whisky cola och tagit sig ann sina dumheter. Förklarat för sig själv hur dumt hela låter, hur hon baserar det hela på en blomma!
Sanningen är att de finns dem som gör det och verkligen lever in sig på det! Ska man kalla dem galna eller bara ambitiösa...ambitiösa i kärleken? eller hel o hållet vrida i huvudet?
Vem har den rätten att döma vad man känner?vem bestämmer hur det ska bli om inte det är en själv?Varför ska hjärtat alltid ta en stor del av det hela när det e just den som får ta stryk sedan....kan man inte bara utesluta den "lilla" organet, ignorera, be den dra åt skogen, hänga sig...
//Why...do we always seem so resistet when it comes to love?
När blir det oki att slänga ur sig "its just a little too late" som "JOJO" så väl uttrycker i sin låt...när är det oki? Är det när man har fått nog, när man är på god väg att få nog...eller när den bägaren runnit över totalt trots att man fortfarande står där och försöker samla in allt....då man fortfarande håller och säger att "det kommer att gå, inte nu...det är nu jag inte ska ge upp"....Av alla dessa tillfällen,vilken av dem hade du tagit, i vilken kategori hade du fallit i?
Hur övertygar man sig själv att det är dags att ge upp?När övertygar man sig själv om ett?När kan man säga att det e oki att dra, det är oki att vända ryggen...och när inträffar den magiska kvinnliga stunden som ofta består av "jag klarar mig själ, han e inte värd min tid, ussschh"???Tala om detta för henne...för än är hon riktigt vilsen!
Det talas konstant om kärleken, hur mycket man älskar, hur mycket respekt man har inom kärlek....men ingen talar om hur det hela skall hanteras när det inte går som man vill! Ingen talar m, eller varnar att man bör hålla sig undan just för denna gången?
"Kärleken är blind..." Det är ju ofta förklaring man får höra från dem som står ut med de mesta...why???Varför inte vara brutal nog och säga som det är, hur du känner, vad det är du känner??
Hur mycket går egentligen förlorat eller är det ett trix den kvinnliga version som som en gåva från herren där uppe(folk kallar honom för Gud, hon....inte riktigt)Hon förstår inte det hela!
I sorg kan hon aldrig att undvika känna det den personen känner, dem tårarna, när hjärtat faller i bitar, och allt bara inte har någon mening....Hon har varit där, tagit sig igenom det, men olikt andra har hon lovat att aldrig ta den vägen igen, för mycket krav, för mycket spillda tårarna(som egentligen är för ingenting förutom känslan av tomhet)Why???
Älskar eller älskar inte...du vet när hon var ung fanns det en blomma hon brukar dra av bladen utifrån, repetera älskar och älskar inte fram tills bladen tog slut. När hon hamnade på älskar inte tog hon automatiskt upp en annan blomma och hoppades på att svaret skulle bli...älskar.
Why?Varför utsätta sig för det? Om det nu, idag skulle hamna på älskar inte hade hon nog tagit det kortaste vägen till närmaste whisky cola och tagit sig ann sina dumheter. Förklarat för sig själv hur dumt hela låter, hur hon baserar det hela på en blomma!
Sanningen är att de finns dem som gör det och verkligen lever in sig på det! Ska man kalla dem galna eller bara ambitiösa...ambitiösa i kärleken? eller hel o hållet vrida i huvudet?
Vem har den rätten att döma vad man känner?vem bestämmer hur det ska bli om inte det är en själv?Varför ska hjärtat alltid ta en stor del av det hela när det e just den som får ta stryk sedan....kan man inte bara utesluta den "lilla" organet, ignorera, be den dra åt skogen, hänga sig...
//Why...do we always seem so resistet when it comes to love?
It´s A Story...My Story!
Det svåraste hon vet är att vara medveten elak mot någon hon känner. Det känns i hennes hjärta, det där sticket, hugget som alla talar om....det känner hon.
Hon är egentligen full av inget annat än kärlek men använder sig ofta av blockerande strategier för att hålla folk borta.
Hur talar man om för en att man älskar den,men samtidigt hatar dem? Hur talar man om för en person att man äcklas av deras existens...eller må det vara för brutalt ärlig? Kanske hennes sätta att uttrycka att något är fel! Hon är inte glad, definitivt inte nöjd....Varför sockra det hela när hon egentligen kan med enkla ord bara säga det?
Den brutala sannings sidan hos hennes uppstår så sällan, men när den väl kommer...du vet. Blockerar allt, stänger ut allt, struntar i allt...för all fokus ligger på IGNORE TO THE MAXIMUM!Hur får en människa att förstå att det är hur hon fungerar, hur hon är...hur hon framförallt håller sig skyddad?
Det sägs att "Fool me once, It was just once....fool mee twice, we need to talk honey....fool me three times, its a shame on me"Det behöver inte ens handla om något riktigt sårande för henne...ett litet kick räcker så är hon totalt ur balans...
Hur har man mage, vem har mage att tala om för henne att det är hon dem älskar och det är henne dem vill leva med när hon inte är något annat än ett monster 15 dagar i månaden?Var får man orken, kraften, kärleken...energin ifrån? Var??
Hur ofta träffar hon på en som får henne totalt ur balans och vågar stanna kvar??
Trots dessa tankar torkar hon tårarna och inser...
//att det är ingen idé o argumentera, han kanske älskar henne trots allt!
Hon är egentligen full av inget annat än kärlek men använder sig ofta av blockerande strategier för att hålla folk borta.
Hur talar man om för en att man älskar den,men samtidigt hatar dem? Hur talar man om för en person att man äcklas av deras existens...eller må det vara för brutalt ärlig? Kanske hennes sätta att uttrycka att något är fel! Hon är inte glad, definitivt inte nöjd....Varför sockra det hela när hon egentligen kan med enkla ord bara säga det?
Den brutala sannings sidan hos hennes uppstår så sällan, men när den väl kommer...du vet. Blockerar allt, stänger ut allt, struntar i allt...för all fokus ligger på IGNORE TO THE MAXIMUM!Hur får en människa att förstå att det är hur hon fungerar, hur hon är...hur hon framförallt håller sig skyddad?
Det sägs att "Fool me once, It was just once....fool mee twice, we need to talk honey....fool me three times, its a shame on me"Det behöver inte ens handla om något riktigt sårande för henne...ett litet kick räcker så är hon totalt ur balans...
Hur har man mage, vem har mage att tala om för henne att det är hon dem älskar och det är henne dem vill leva med när hon inte är något annat än ett monster 15 dagar i månaden?Var får man orken, kraften, kärleken...energin ifrån? Var??
Hur ofta träffar hon på en som får henne totalt ur balans och vågar stanna kvar??
Trots dessa tankar torkar hon tårarna och inser...
//att det är ingen idé o argumentera, han kanske älskar henne trots allt!
BROKEN
Hon klagar konstant på konstens olika former av vad man kallar kärlek ja....vad innebär det egentligen?
Är det verkligen när man inte kan leva utan någon, vara utan någon andas utan någon...känslan av så kallade fjärilar i magen så fort man ser personen, eller saknaden av någon?
Vad då händer när man inte älskar en person men tycker om den ändå?Vad är känslorna?Hur funkar det, hur visar den sorters kärlek sig i uttryck?Är det också kärlek även om man inte riktigt älskar en person?
Vad säger vi om den som älskar men har tappat känslorna på vägen?Den som älskar så hårt men ...bara men och bara ibland känner av att det inte riktigt är den sorts kärleken som alla talar om?Hur blir det för dem som levt för evigt i kärlek...blir dem inte trötta?har dem ens rättigheter att tröttna?
Hur blir det för den som älskar men saknar ord för att uttrycka olycka, olycklig i ett förhållande?Hur får dem tänka, eller är det upp till dem som så definitivt kan helt klart definiera vad kärlek innebär?
Vem är det som finns där för att trösta dem, torka deras oändliga tårar, trots att dessa tårar innehåller kärlek?Vem kommer att förstå att de brister, går sönder totalt inuti för att dem älskar...vem för fan försvarar dem?Hur försvaras dem?
Hon erkänner att hon älskar...men undrar hur det blir när man älskar men ändå såras?Hur blir det när man älskar en så djupt att man blir sårad av det minsta lilla?Hur hanterar man detta?Erkännandet kan fortgå på hur svårt det är för henne att skilja mellan, arg,kär,kärlek och svek?När drar man gränsen?När kan man fortfarande förlåta och återgå till älska...förblir känslorna detsamma eller förändras dem?
När får man lova att vända ryggen och gå i kärlek?Får man ens det? Hon vet att man alltid såras under processen, i förhållandet, men det skall alltid lappas ihop...det ska ju inte visas framför folk, det skall vara extremt diskret!Men hur talar hon om för folken att det är inte så det verkar vara?
Hur återfår hon tillit från hennes nära, när dem redan godkänt honom? Hur kan hon bli en annan utan att konstant bli anklagad för ”brutalt ärlig”, ibland elak”...
Hur tävlar mot det? Hon vill ibland bara skrika rakt och få folket att inse...kärlek kommer i olika delar, delvis bra, delvis dåligt, extremt patetisk, och extremt bra...allt i ett paket?Hur kan hon tala om för dem nära hur hon känner, hur hon mår?Hur ska de veta vad som pågår egentligen när dem inte själva är där utan att döma och dra slutsatser om henne?
Hur skall hon kunna kräva?Får man ens kräva i kärlek eller handlar allt om att dela...som Amerikanerna uttrycker sig efter ett förhållande ”i want half of everything!”Ska det behöva vara så eller kan hon bara backa tillbaka och vänta på att de nära en dag förstår hennes frustration...
//När ska de förstå att allt som skiner inte behöver vara guld?..När ska de inse...att förhållanden kan lika väl suga lika mycket som när man är singel??När får hon lova att tala om att hon är som titeln, BROKEN??
Är det verkligen när man inte kan leva utan någon, vara utan någon andas utan någon...känslan av så kallade fjärilar i magen så fort man ser personen, eller saknaden av någon?
Vad då händer när man inte älskar en person men tycker om den ändå?Vad är känslorna?Hur funkar det, hur visar den sorters kärlek sig i uttryck?Är det också kärlek även om man inte riktigt älskar en person?
Vad säger vi om den som älskar men har tappat känslorna på vägen?Den som älskar så hårt men ...bara men och bara ibland känner av att det inte riktigt är den sorts kärleken som alla talar om?Hur blir det för dem som levt för evigt i kärlek...blir dem inte trötta?har dem ens rättigheter att tröttna?
Hur blir det för den som älskar men saknar ord för att uttrycka olycka, olycklig i ett förhållande?Hur får dem tänka, eller är det upp till dem som så definitivt kan helt klart definiera vad kärlek innebär?
Vem är det som finns där för att trösta dem, torka deras oändliga tårar, trots att dessa tårar innehåller kärlek?Vem kommer att förstå att de brister, går sönder totalt inuti för att dem älskar...vem för fan försvarar dem?Hur försvaras dem?
Hon erkänner att hon älskar...men undrar hur det blir när man älskar men ändå såras?Hur blir det när man älskar en så djupt att man blir sårad av det minsta lilla?Hur hanterar man detta?Erkännandet kan fortgå på hur svårt det är för henne att skilja mellan, arg,kär,kärlek och svek?När drar man gränsen?När kan man fortfarande förlåta och återgå till älska...förblir känslorna detsamma eller förändras dem?
När får man lova att vända ryggen och gå i kärlek?Får man ens det? Hon vet att man alltid såras under processen, i förhållandet, men det skall alltid lappas ihop...det ska ju inte visas framför folk, det skall vara extremt diskret!Men hur talar hon om för folken att det är inte så det verkar vara?
Hur återfår hon tillit från hennes nära, när dem redan godkänt honom? Hur kan hon bli en annan utan att konstant bli anklagad för ”brutalt ärlig”, ibland elak”...
Hur tävlar mot det? Hon vill ibland bara skrika rakt och få folket att inse...kärlek kommer i olika delar, delvis bra, delvis dåligt, extremt patetisk, och extremt bra...allt i ett paket?Hur kan hon tala om för dem nära hur hon känner, hur hon mår?Hur ska de veta vad som pågår egentligen när dem inte själva är där utan att döma och dra slutsatser om henne?
Hur skall hon kunna kräva?Får man ens kräva i kärlek eller handlar allt om att dela...som Amerikanerna uttrycker sig efter ett förhållande ”i want half of everything!”Ska det behöva vara så eller kan hon bara backa tillbaka och vänta på att de nära en dag förstår hennes frustration...
//När ska de förstå att allt som skiner inte behöver vara guld?..När ska de inse...att förhållanden kan lika väl suga lika mycket som när man är singel??När får hon lova att tala om att hon är som titeln, BROKEN??
fredag 7 januari 2011
Study Is Just A Term...
Deprimerande nog började året med att hon fick reda på att hon inte klarat av en mycket viktig tentamen! VIKTIG väldigt betonad!
Studier är något som finns henne närmast i hjärtat, att vilja klara av utbildningen och nå toppen är det hon alltid varit ute efter.För att sedan få reda på att man inte klarat en viss tentamen och veta av att det kanske var sista chansen man haft på sig....ja, men andra enklare ord IT TRUELY SUCKS!
Du vet den känslan av att känna sig värdelöst,ingen nytta i kombination med hopplöshet slog henne rejält denna terminen. Den känslan av att veta att flera andra klarar av det hon inte klarat av svider ännu mer.
Tanken av att dra sig an o ta sig till den förbannade skolan, sitta o le i ca 50 min på tåget mot några man ingen som helst ha lust med att överhuvudtaget ha kontakt med...jaaa....DET SU...
Det hon lärt sig av det hela är nog att "once you go down, theres always a way to lift ureself up"- att ta tag i det negativa och blåsa bort det, hell ignorera det om det behövs och ge det en chans.
Tur nog fanns ju dem där afrikanska gudarna på hennes sida igen, och en sista omtentamen lös upp, som hon definitivt skall se till att klara av!
Testimonial Rise...
2010 ja....hon vet att det är dagar om inte närmast en vecka för sent men men.
Att ta tag i år 2010 och resumera den i enkla ord...It was SUCKY SUCKY and SUCKY!!
Att inte ha den friheten av att kunna ta sig an tiden och njuta av livet pga av olika begränsningar och krav skolan ställt till med har toppat året 2010 gott folk!
Tankarna kring den bär med positiva sidor oxo. 1.Hon klarade av att ta sig igenom året,2. Hon klarade av att ta sig igenom året, 3. Hon förändrades, 4. Hon tog sig igenom, 5. Hon klarade detta!
Det var år 2010 det...
//Ska ta tag i att blogga igen!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
