Det pratas om ett ljus, ett ljus som alla ser vid svåra tider...en ljus som ska vara en positiv grej...en ljus som man ska ta sig till.
Varför har hon inte blivit erbjuden den??Är hon något av en annan varelse?Är den för bra för henne?När är det hennes tur?
Kära dagbok...den ljuset har hon inte set. Och trots detta vet hon att det är ingen annan som förstår mer än du...att hon inte är en galning eller psyko eller har idiotiska tankar om sitt liv.
Hon är inget annat än stark, har alltid varit och kommer alltid att vara det. Hon är vad man kallar och definierar SJÄLVSTÄNDIG med moral högst på listan, respekt strax därefter och ett hjärta fullt av inget annat än guld, ett hjärta som tycks blivit överfylld av det goda sentimentala snacket om vad kärlek tycks vara eller ska vara.
Hon har insett att hon inte ska röra vid något eller något...för allt hon rör vid blir fel, allt hon tittar mot blir fel, allt hon säger blir fel.
Allt hon tycker om, känner för och älskar blir fel...allt lutar åt det negativa även om hon starkt försöker luta sig åt det andra hållet.
Dagbok...du har ingen aning. Du vet inte hur det känns. Att lita starkt, att älska, att visa sitt allt...men ändå få tillbaka olika former av slag tillbaka. Hon står starkt, men styrkan håller inte för alltid...
Någonstans måste man förstår vart och hur mycket hon förlorar, har förlorat och kommer att fortsätta förlorar för att hon väljer att inte vika sig, för att hon väljer att behålla sina värderingar...värderingar hon är medveten om är inget annat är hennes ändamål, styrka och levebröd.
Tårar hon fällt bakom stängda dem stängda dörrarna i hennes liv, är tårar hon vet representerar hennes ord, ilska, svek och allt mittemellan...
//Tårar hon konstant fäller för att hon fått för sig att kanske...bara kanske är det hennes ögon som är för smutsiga för att kunna se ljuset.
Om hon hon bara blundar en extra gång, öppnar sina ögon...om hon bara gör detta, kanske kan hon se detta ljus som alla pratar om idag...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar