Tårarna rinner nu...rinner, rinner och rinner....det finns ingen stop på dem, inget hon väljer att ta slut på eller avsluta just nu.
Tårar som sparats under ett par timmar. Plågsamma timmar hon fått absorbera information, absorbera styrka och se till att lyssna, hålla sig i god skick...
Tårar som rinner pga en blandning av allting...allting verkar hända henne, allting lutar mot henne...som att hon förtjänar det, som att lyckan inte någonsin är menat för henne.
Hon tittar upp mot mobilen, det sista samtalet hon haft...tårarna ökar och hon kan inget annat än försöka ta tag i sig själv...hon är själv, hon ska kunna hantera detta, klara av detta och bete sig normalt. Inga olika kris faser ska slå emot henne...chock fasen,bearbetnings fasen...inget. För hon tycks inte ha förtjänat den.
Lukten av det kalla rummet har fastnat i hennes hjärna...tre sjuksköterskor, kanske mer..alla ler och tar emot henne med glädje trots att det inte är läget för glädje. Hon ler stelt tillbaka...tar ett djupt andetag och väntar på nyheterna...
Tittar bort mot en säng där de påstår att hennes mamma ligger...hon ser inget, vill inte se...det är inte hennes mamma, det kan inte vara hon...
Vad gör alla slangar inkopplade på just henne?Varför säger hon inget, eller vrf tittar hon inte upp??Varför är det tyst och luktar konstigt med bara apparaternas ljud som går.
Hon vill skrika allt hon orkar, hon vill springa iväg allt hon kan...dock står hon stelt kvar med den fastklistrade smilet och lyssnar...lyssnar på sjuksköterskan som gott försöker förklara denna människans tillstånd, skick, en massa om hopp, en massa olika medicinska termer hon hört...men kan inte koppla det då hon hon försöker fokusera på vem d är som ligger i sängen.
Att bryta ihop är inte hennes grej...aldrig framför folk, absolut inte framför främlingar och definitivt inte framför denna sjuksköterskan..läkaren??eller vem det än är...
Hon måste ta sig samman för denne främlingen som ligger i sängen, denne som inte kan prata med henne...hon måste veta, hon måste se, hon måste...
För eller senare kommer denna person vakna upp, och säga det hon själv säger...det är inte hennes mamma:)
//En tår faller...hon blundar och inser att den personen som ligger där, legat där...är just precis den hon tror..
hennes mamma...
Slangar som inte har stop, kuddar som döljer hennes ansikte...
Det är hon och ingen annan...
Hon bryter ihop....
Agnes, jag beundrar ditt sätt att skriva. Ochjag vet att det är bra att göra det. Du är stark... sköt om dig. //Mats
SvaraRadera