You Never Did Settle For Less...

You never settled for less honey. Trust me, hon vet.
Hennes tankar kring det hela bilden av kärlek må vara lite sluddrig men det hon vet om har stämt och stämmer fortfarande i dagens läge.

Tiden då det inga mobiler fanns och killen skicka upp en kompis hem till dig för att säga det han hade på hjärtat, lär har gått förbi. Tiden då killen följde med dig hem, kysste dig på pannan och log. Så snabbt du kommit hem , då du hörde stenarna som kastades upp mot ditt fönster. Du tittade ut och såg honom, samma kille...han ville bara ha en till kysst, en till hej då för att han inte fått nog för att han redan saknat dig. Du log säkert ner, sprang ner och hoppade upp i hans armar och där startade hångel festen om på nytt.
Dem dagarna kan man lätta säga att man saknar...
Den respekten, den känslan, den tryggheten...

Tänk att man kunde lägga ner så mycket energi på kärlek förr. Nu fanns det den där grejen som sabbat allt för tjejerna. Mobilen!
Mobilen som är ansvaret för den respektlösa aspekten i kärlek. Man blir inte bara uppraggade via den, utan dumpad också...Ingen känsla finns kvar för att man ser inte personen på andra sidan, man behöver ju inte sen personen. Trots att det inte finns mer än att man bara vill, önskar att dumpningen kunde ske ansikte mot ansikte...hon vill att dem ska se vad som dem gjort, vad som skett..
Dem ska se tårarna, sveket, känna orden och känna den äkta versionen av en utskällning, men ack nej...Mobilen har kommit i försvar. En maktfull liten apparat som många tar till sig och gömmer sig bakom.

Dagar då man fråga chans på en lapp som man fick kryssa ett ja eller nej på har runnit ut i sanden. Vart tog den vägen??Mobilen förstås...teknik världen.
Så mycket som man hatar den kan man dock inte sluta uppskatta den, kan man då inte tjata negativt på den nej. Den är värd mycket.

Till slut växer man ikapp tekniken och inser att något inte riktigt stämmer, eller så hänger man själv inte med. Man älskar och ger sitt allt, lämnar ut sig själv mer idag än tidigare. Man vill något men man vet inte riktigt vad det är.
Sist faller man i den gropen, hänger med, älskar det och tänker sällan på konsekvenserna. Man är ärlig man vill ge sitt allt, man satsar sitt allt...utan att tänka på konsekvenserna.

Då händer det...det man inte oftast räknar med, det dalar dalar och slutligen är det en som inte vill samma sak längre, lämnar den andre i sticket och går vidare för att "växa"...
Den som oftast är kvar är den som satsat sitt allt och har glömt bort sig själv, gömde bort sig själv redan från början, sålde sin själ, kropp och hjärta till honom. Nu lämnar han dig i sticket och självklart finns det inget kvar. Allt svartnar och man har ingen utväg, man bölar, man gråter, man bölar lite till...och väntar på dagen efter då tårarna hunnit återsamlas och åter kör man på ruta ett bölar, gråter och bölar lite till, pausar bara för att stirra rakt mot absolut ingenting, andas och bölar igen...

Hon känner den smärtan fortfarande, hur det kändes, hur meningslöst allting var, hur många frågor som ställdes men ingen svar. Det kändes så djupt i hennes hjärta.
Dagar som gick då man inte åt, man ville inte ut, man ville inte träffa någon, man ville ingenting och dem dagarna gick mest åt att stirra rakt fram utan ett ord men ton med tårar. Dem dagarna glömmer hon aldrig, dem dagarna vågar hon inte få tillbaka igen.

Hur länge denna smärtan skulle vara kunde ingen svara på, om smärtorna skulle ge sig med tiden visste ingen. Utan alla i närheten ville bara vara där för henne fast hon inte ens ville det. Hon hatade det, hon ville vara själv, stirra rakt fram böla, gråta och böla igen...Det kändes bra dem dagarna, man gjorde ingenting men ändå kändes det som att man sprungit flera rundor på ett maraton.

Till slut gav det med sig...man började röra på sig, umgås och inse att man inte riktigt visste vad tårarna gick till, vem dem var till och hur det kommer sig att man suttit utan att göra ett skit. Man vaknar till, man börjar smått skratta och gå ut. Man vågar inte riktigt leva, men det känns bättre...

//Det bästa av allt...
man inser detta först då man börjat skratta igen...
Den dagen inser man också, att man äntligen kommit över idioten.