När blir det oki att slänga ur sig "its just a little too late" som "JOJO" så väl uttrycker i sin låt...när är det oki? Är det när man har fått nog, när man är på god väg att få nog...eller när den bägaren runnit över totalt trots att man fortfarande står där och försöker samla in allt....då man fortfarande håller och säger att "det kommer att gå, inte nu...det är nu jag inte ska ge upp"....Av alla dessa tillfällen,vilken av dem hade du tagit, i vilken kategori hade du fallit i?
Hur övertygar man sig själv att det är dags att ge upp?När övertygar man sig själv om ett?När kan man säga att det e oki att dra, det är oki att vända ryggen...och när inträffar den magiska kvinnliga stunden som ofta består av "jag klarar mig själ, han e inte värd min tid, ussschh"???Tala om detta för henne...för än är hon riktigt vilsen!
Det talas konstant om kärleken, hur mycket man älskar, hur mycket respekt man har inom kärlek....men ingen talar om hur det hela skall hanteras när det inte går som man vill! Ingen talar m, eller varnar att man bör hålla sig undan just för denna gången?
"Kärleken är blind..." Det är ju ofta förklaring man får höra från dem som står ut med de mesta...why???Varför inte vara brutal nog och säga som det är, hur du känner, vad det är du känner??
Hur mycket går egentligen förlorat eller är det ett trix den kvinnliga version som som en gåva från herren där uppe(folk kallar honom för Gud, hon....inte riktigt)Hon förstår inte det hela!
I sorg kan hon aldrig att undvika känna det den personen känner, dem tårarna, när hjärtat faller i bitar, och allt bara inte har någon mening....Hon har varit där, tagit sig igenom det, men olikt andra har hon lovat att aldrig ta den vägen igen, för mycket krav, för mycket spillda tårarna(som egentligen är för ingenting förutom känslan av tomhet)Why???
Älskar eller älskar inte...du vet när hon var ung fanns det en blomma hon brukar dra av bladen utifrån, repetera älskar och älskar inte fram tills bladen tog slut. När hon hamnade på älskar inte tog hon automatiskt upp en annan blomma och hoppades på att svaret skulle bli...älskar.
Why?Varför utsätta sig för det? Om det nu, idag skulle hamna på älskar inte hade hon nog tagit det kortaste vägen till närmaste whisky cola och tagit sig ann sina dumheter. Förklarat för sig själv hur dumt hela låter, hur hon baserar det hela på en blomma!
Sanningen är att de finns dem som gör det och verkligen lever in sig på det! Ska man kalla dem galna eller bara ambitiösa...ambitiösa i kärleken? eller hel o hållet vrida i huvudet?
Vem har den rätten att döma vad man känner?vem bestämmer hur det ska bli om inte det är en själv?Varför ska hjärtat alltid ta en stor del av det hela när det e just den som får ta stryk sedan....kan man inte bara utesluta den "lilla" organet, ignorera, be den dra åt skogen, hänga sig...
//Why...do we always seem so resistet when it comes to love?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar