Truth...

sittandes, tjatandet hemma hos kicki ikväll fick henne att fundera. Vad är det med henne egentligen...varför har alla förutfattade meningar om vem hon verkligen är?varför tror alla att dem känner henne trots att det inte e så?

Taget i hjärtat, tagen i handen och tagen i känslorna gång på gång, inser hon att problemet ligger hos henne...det har alltid legat hos henne men ingenting inom henne vågar erkänna sanningen varför?
Varför kan hon inte bara säga högt ut som det är, som det är...en tid tillbaka(en lång tid tillbaka) blev hon sårad, sårad av någon alla visste hon skulle bli sårad av, trots allt gav hon igen, hon gav honom en chans.men nu finns det absolut ingen tillit kvar inom henne, fast hon gjort sitt allt för att försöka.

Varför skall det alltid vara hon som har chanser över att ge till dem som behöver, varför skall hon alltid se till de de går med baktanken om att de frivilligt givit sig av och att de en dag kommer att sakna henne?varför är hon så dum, varför?Har hon tappat det eller e det något ingen vet om?

Hon tittar mot alla möjliga killar, snygga, korta, långa och odugliga...hon tittar, inte för att få kontakt men för att förstå hur de tänker, vad de går igenom just nu och hur deras liv verkligen ser ut..i verkligheten...hur ärlig är denna människan??

Tankarna vandrar konstant, men inget kan stoppa..utan de vill veta, de tar emot utan problem, de nöjer sig med hennes förklaringar till livet och analysering...vem är det som egentligen kommer ge henne tiden att bry sig om sig själv?Vem är det som har i syfte att se till att hon har det bra, att hon klarar sig så långt hennes liv tar henne?

Omedvetet tittar hon ut genom fönstret, det är mörkt..grannarnas lampor är släcka, det är måndag imorgon men hon sitter uppe och tittar ut. Tittar ut och hoppas på att någon skall tända deras lampa och visa att de ser henne, de tänker som henne och de vill vara med henne...ingen.
Hon tittar tillbaka mot dataskärmen och lägger märke till hur mycket hon skrivit, detta kommer att bli ett långt inlägg, detta kommer att ta tid att läsa igenom för den som bryr sig....suckar djupt och är medveten om att dem läser detta är dem som verkligen känner henne, dem som visat att hon ska lita på henne.

Hon är trött, trött på allt egentligen, vill vara klar med sin karriär, stadga sig och luta sig mot allt det positiva om livet...men drar ett djupt andetag och inser att det bara e snarare 50 år kvar innan hon tittar tillbaka till inlägget och läser det hon skrivit i sina unga dagar...

//varför tycks allting vara så lätt för alla andra, men inte för hennes del?