Att se en annan plågas av det hon gärna och frivilligt håller sig borta ifrån är någon som plågar henne mycket.
Hur tänker folk ibland...du får tre år om inte mer av kärlek, tre år av ömhet, tre år av allt som innehåller hemligheter ingen annan vet, men du. Av tre år dröjer det inte mer än ett par timmar för dig att ge dig av och medge att du inte ville befinna dig i det hela från första början...hur kan du, hur lever du med dig själv, hur vaknar du upp på morgonen, tittar på digsjälv och tror att du är någon värd???
Hennes tänkande landar på en nära vän, en vän som betyder världen för henne. Sorgen i hennes ögon, smärtan i hennes röst ger henne rysning som skrämmer henne något otroligt.
Det sägs att kärleken kan vara blind, ibland är blind....vad säga det om obesvarad kärlek då?vad får man för svar kring känslorna, sveket...framförallt tårarna.
Vem ger dig svar om vem det är som torkar tårarna på natten, vem är det som är där dygnet runt när man är som mest skör??Är det killen som sprungit iväg, är det??
Again...varför skulle en människa vilja befinna sig något som skadar och sårar en så mycket, varför skulle man vilja sluta andas för att man tycker om en person så mycket, varför rinner tårarna utan anledning och varför....varför kan man inget annat än känna och belägga skulden på ingen annan än sig själv??
//Love takes time to heal,
Don´t forget...
That in the mean time you will be hurting inside...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar