Where Is The Beginning Of The End...Of The Beginning??

Att jag på sistonne har börjat blogga så pass mycket, glädjer mig enormt:) Mest för att även om jag nu klassas som en "bloggaholic" utvecklar jag migsjälv mycker mer än vad du som läser detta och inte e en "bloggaholic" gör. Att jag kan "slänga fram" mina tankar, förhoppningar, drömmar och nutids aktiviter rätt fram och öppna migsjälv till vad som egentligen borde vara instängt gör mig stolt:)Dock ska jag berätta för dig om att jag tidigare har vid flera tillfällen suttit hos en psykolog och försökt klämma fram den inre mig...men d resulterade med att jag istället satt och försökte motdiskutera psykologen tills hon blev trött, frågade om jag behövde lugnande piller och föreslog att jag skulle behöva boka fler tider hos henne!!!(vilket aldrig hände...för jag fick aldrig tag på kvinnan igen, alltid var hon sjuk eller upptagen...så jag antar att jag måste ha lämnat en rejäl spår efter mig)!!!

En väldigt intressant person i min omgivning citerade en gång för mig" Det krävs ett helt nytt sätt att tänka för att lösa de problem vi skapat med det gamla sättet att tänka"...Kan helt och hållet stämma in på mig skulle jag utan tvekan tro, så idag ska jag göra det...du vet tänka nytt då blablabla

Jag har på sistonne träffat på en person som ovanligtvist har lyckats komma mig mycket närmare än vad jag trodde:)Hans sätt å vara lugnar mig enormt, hans sätt å tänka lär mig mycket, hans sätt helt enkelt...faller in på allt jag en gång inte trodde fanns bland människan!!! När allting som en gång var så negativt enligt mitt tycke plötsligt förvandlas till något positivt runt honom....Att jag e kär är definitivt inte svaret, men att jag redan placerat migsjälv i den "ELDIGA-banan" eller på god vag till den är väldigt OROVÄCKANDE,SKRÄMMANDE OCH DEFINITIVT INTE NÅGOT JAG TRODDE SKULLE HÄNDA....INTE PÅ LÅNGA VÄGAR!!!

Trotts detta, känner att att jag fortfarande inte kan släppa taget på nyckeln för att låsa upp grinden till muren ja en gång byggt runt omkring mig....varför??Varför känner jag mig så fri när jag e med honom, varför känns det som att jag bara vill hålla honom??...Vad d inte det jag egentligen var ute efter...att träffa någon som kan hjälpa mig leta fram nyckeln till grinden och eventuellt låsa upp den för mig??

Kan detta bero på att jag redan börjat stiga en berg som jag absolut inte är rädd för, men tanken av att om det skulle hända att jag ramlade.....Skulle jag troligvist inte ha orken eller viljan av att resa upp på egen hand som jag alltid har gjort??? Tänk om nyckeln som ska representera mitt hjärna tappas bort under fallet....skulle jag då aldrig kunna hitta en annan lösning för att låsa upp grinden...
//Agnes Otto